Jag säger tyst Adjö i mörkret

Jag faller in och ur sömn hela tiden, det är varmt under täcket. "toasty" som en viss författare skulle beskriva det, och utanför är det kallare på grund av den öppna vädringsluckan. Det är precis innan febern utvecklas och gör värmen till ett tropiskt klimat. Jag har ont i huvudet på grund av att jag spänner axlarna hela tiden, och möjligtvis på grund av förkylningen.

Som de flesta har uppfattat så är jag just nu i förnekelsestadiet. Jag skulle inte ha uppfattat det själv om det inte var så att en annan av mina vänner som flyttar en dag före mig inte kan sluta titta på bilder och grina, medan jag själv sitter tyst och rycker på axlarna.

Ja, jag flyttar bort från nära och kära. Det börjar bli betydligt verkligare nu när hyllorna plockas ur och väggarna blir kala. När jag flyttar finns det ingen jag kan väcka mitt i natten för att få en kram av. Ingen lägenhetspartner som får mig att behålla greppet om verkligheten, och inte heller ett hem 30 minuter längre bort där 3 personer väntar med tv-spelet igång.

Det senaste året har fått mig att uppskatta Sundsvalls invånare betydligt mycket mer. Har jag blivit öppnare eller har personer utvecklats? Jag vet inte. Gatorna fyller mig inte med äckel såsom de gjorde efter jag stigit av bussen från Göteborg, men jag kan fortfarande med ett leende säga adjö till dem.

Som tur är går jag i skolan 5 av 7 dagar i veckan, med förhoppningsvis trevliga klasskamrater, så känslan av isolering jag hade ett tag nu under sommarlovet behöver jag nog inte uppfatta igen. I värsta fall skaffar jag en katt.

Nej, det kommer nog gå bra.

Egentligen skulle jag vilja flytta precis nu så att jag har det hela överstökat.