There's only so much a person can handle

De flesta lever med illusionen att det enda jag uppskattar är antingen skitkonstiga artsyfartsy filmer som lämnar en bedrövad och ledsen, eller skräckisar som får de veka att få mardrömmar i en vecka.

Nä.

Det jag gillar med mig själv är min öppenhet när det gäller allt. Visst, jag kan erkänna att jag inte är allt för öppen då min fördomsfullhet tar överhanden då och då, men man är bara mänsklig, eller hur?

Denna vecka har jag äntligen sett alla filmer i serien Saw samt början på Evil Dead (förlåt alla amerikaner, men jag gav upp, den var tråkig.) och The Stendhal Syndrome.

Det är meningen att jag och andra vänner ska hyra relativt många zombie/splatter/sci-fi/horror inspirerade filmer imorgon, och jag är redan less.

Riktigt less.

Detta insåg jag när jag såg Bride Wars med min syster igår.
Jag är tyvärr mätt på den genren som är "RomCom"s motsats, så därför var det nästan riktigt skönt att faktiskt slötitta på en film utan att analysera varenda bråkdel, eller att hoppa till när en grismask hoppar fram bakom ett skynke. Det var nästan som att rensa hjärnan. (Fast jag råkade analysera Bride Wars lite och visste vem som skulle gifta sig med vem efter 15-30 minuter in i filmen. HEHE! Det var i alla fall inte lika förutsägbar som 27 Dresses var i alla fall...! Such bullcrap.)

Jag är kanske inte direkt på väg att vilja se Sweet Home Alibama ensam (hehe) men jag skulle inte säga nej till att spendera dagen framför Disney Channel med Hannah Montana eller Cartoon Network med Ed Edd and Eddie.

Glada färger och glada människor som inte dör. Yes please!

Jag tryckte in Phantom of the Opera på våran hyr-lista bara för att få in lite romantik. Det är iofs Dario Argentos version så mycket blod och tragedi lär det kanske bli, men jag får i alla fall en liten portion loveydoveyness? (Och just nu rensar jag hjärnan med Daria på youtube.)

Happy, happy, joy joy!