Jag tänker vara rakt på sak, som vanligt. Mest för att jag är så jävla dålig på inledningar...
Även om jag är duktig på att ta kontakt med de dystra känslorna som finns inuti oss alla, har jag kommit till slutsatsen att jag endast ska använda dessa känslor till kreativt syfte. Få ner dem på papper och skapa en bild utan att behöva använda min egna kropp för att frammana det jag har inom mig.
Att använda sig själv på det sättet jag brukar ger bara ut budskapet "Hej, jag mår inte bra", sedan är det rätt lätt att fastna i spiralen och dra sig själv neråt , även om man egentligen bara ville väcka den känslan till liv ett litet tag, precis som man ibland vill titta på fotografier av antingen en blå himmel eller Tjernobyl.
Man får försöka påminna sig själv att det bara är ett fotografi. Man ÄR inte Tjernobyl, bara för att man kikar närmare på det.
Hur började jag tänka på det här? Jo, vi har börjat jobba på spelet till tvåan. Jag vill få in en historia som knappast är glad, och alla bilder jag hittat som jag vill använda som moodboard är inte direkt glada de heller. "Malin gillar gotiska grejer, eller hur?"
Som fan att jag gör! Men jag har börjat inse att jag inte behöver ha det som identitet. Jag behöver inte klistra på mig mörka, dystra kläder bara för att visa för världen vad jag älskar, eftersom det frammanar känslor som vi oftast inte tänker på. (Jag romantiserar tyvärr vissa av dessa känslor, likt många tonåringar i min ålder. Men lite romantik och illusion ska man fan ha i livet. Bara man vet vart sträcket går, så att man inte går för långt och förlorar sig själv i den illusionen man beundrar.)
Anywho... Vad många runtomkring mig ser är inte ett så kallat konstverk; utan att jag inte mår bra och det gör dem rädda att närma sig mig. Vad JAG ser när jag tittar i spegeln blir till slut att jag inte mår bra.
Men det är ju en lögn! Jag mår fan skitbra.
